"Det är ett under att min fru står ut med mig"

Lars Classon är nyfiken. Nyfiken på Falkenbergs kommun och människorna som bor och verkar här. I den här intervjuserien får du följa med när Lars möter människor som av olika anledningar intresserar honom.

Falkenberg. Jag parkerar utanför den nybyggda träskofabriken i Falkenberg. En stor och vacker byggnad klädd i cortenstål. Det kan faktiskt vara den största byggnaden i Sverige som är klädd just i cortenstål, enligt osäkra källor. Jag ska träffa Marcus Nilsson – träskofabrikör.

Jag kommer in i en ljus och varm lokal. Väggarna är klädda i rent trä. Verksamheten är i full gång och det ser faktiskt ut som att Marcus huserat här en längre tid.

Hans intresse för träskor bör han fått från sin far Arne, han började redan som 13-åring att tillverka skor

– Enligt farsan fanns det bara två yrken att välja på i Falkenberg 1958. Antingen bygger man lastbilar eller så tillverkar man skor. Det var i alla fall så han såg på det. På 70-talet så var det som flest 600 stycken skoarbetare i Falkenberg, berättar Marcus.

Tiderna förändrades. Köparna, de stor återförsäljarna i länet, började blicka österut och fann billigare alternativ i Kina. Det slog hårt mot skoindustrin i Falkenberg. Arne som hade startat en fabrik tillsammans med tre kollegor, valde att köpa loss alla maskiner och flytta hem tillverkningen till sitt garage på Hjortsberg. Det är också här Marcus finner den hobby som han nu beskriver som ”en hobby som gått över styr”.

– Jag älskar att jobba, det har jag alltid gjort. Under mina första år tog jag alla jobb jag kunde få. Samtidigt så tillverkade jag träskor hemma hos farsan som jag sedan åkte runt och sålde på marknader. Jag jobbade måndag till fredag i butik, som lärarvikarie, personlig assistent med mera. Sen packade jag lastbilen och stack till en marknad någonstans. När jag sen kom hem på lördagskvällen så jobbade jag på krogen för att på söndagen göra nya träskor att sälja nästa helg. Jag får panik av att sitta still.

Jag har alltid sett mig själv som ganska energisk men i jämförelse med Marcus så känner jag mig som en vandrande pinne.

Hur kommer det sig att du till slut valde att satsa på träskor?

– Jag vill inte vara som alla andra. Jag vill gå min egen väg. Sen är träskorna bara runt 10 procent av min verksamhet, men det är den som folk ser, säger Marcus.

Vi går en promenad i hans outlet, som är öppen varje dag. Han rättar till par tofflor som har hamnat lite snett och berättar om hur han vill tillverka några skor varje dag för att fylla på efter att något blivit sålt. Han visar upp gamla fotografier som pryder hyllorna. Det är mycket historia och ett litet hum om hur stor skoindustrin var i Falkenberg.

När flyttade du ut från garaget hos din far?

– 2014 köpte farsan en ny bil och den ville han gärna få in i garaget. Så då fick jag köpa hela hans träskofabrik och flytta den till nya lokaler. Vi hade då börjat få ganska bra snurr på affärerna och jag stod fortfarande på marknader och sålde, berättar Marcus.

Man måste våga för att vinna, det är ett gammalt utryck som skulle kunna vara myntat av Marcus Nilsson. För det ska visa sig ha varit avgörande i hans liv.

– Jag packade alltid tofflorna i kartonger, som kunden på marknad aldrig ville ha. Så då fick jag släpa hem kartongerna igen. Sen fick jag syn på en skogalge, där man kunde hänga upp ett par. Det ska jag ha tänkte jag och fick tag i en fabrik i Gislaved som tillverkade sådana. Men han skulle ha så mycket betalt för galgarna. Jag tänkte direkt, Kina, säger Marcus och fortsätter:

– Då kom jag på att jag har en leverantör i Borås med lite kontakter. Så jag frågade honom om han känner någon från Kina. Och det visade sig att han hade en kontakt. Jag i min tur kontaktade den här mannen och förklarade vad jag behövde. Svaret jag fick var, självklart kan jag skapa sådana. Och betydligt billigare. Då ringde jag till det företaget som jag var i kontakt med i Gislaved för att köpa av från början, och frågade om de inte ville köpa av mig istället. Och det ville de. Faktum är att de beställde hundratusen galgar. Så jag kände att jag måste nog åka till Kina, ler Marcus.

Mannen som mötte honom på flygplatsen, var den 19-åriga Lu Ke, som nyss slutat på universitet. Marcus berättar om en resa som gick långt upp bergen, till en liten by där den här galgen tillverkades. Han stannade i Kina och var med ända tills alla galgar var packade i den container som skulle frakta dessa hem till Sverige.

Jag får ett gott råd av Marcus: Ska du packa en container så packa den full. Jag kan bara föreställa mig hur alla kartonger med galgar hade åkt runt i den containern. Ungefär som när man tror att en ensam matkasse ska stå still i kofferten på bilen.

– Väl hemma med alla galgarna ringde jag till företaget som hade beställt hundratusen. Nu visade det sig dock att de ville endast ha tretusen galgar till att börja med. Jag satt alltså på ett lager på 97 tusen galgar som skulle visa sig ta fem år att få sålt, berättar Marcus.

Men det kom något gott även ur det här. För nu kunde Marcus få en affär till, som kompensation för missförståndet med den stora ordern.

Han fick i uppdrag att importera ett litet hänge för scarfar. Han kontaktade än en gång Lu Ke som än en gång sa ja. Det var nämligen så att hans pappa hade en fabrik passande för det här. Marcus kände ändå att han bör åka dit och kontrollera. Och den här gången var det faktiskt rätt beslut.

– När jag kom till fabriken så låg den här ”scarfnypan” som var i fyra delar, omonterad. Allt lastades in en bil. Sen åkte vi återigen upp i bergen till en liten by. Där stannade vi till hos en massa tanter som antingen var släkt eller bekanta till Lu Ke och hans familj. Dessa tanter skulle under en vecka sitta och montera ihop allt. Jag kände att jag måste stanna hela veckan för att ha koll.

Marcus fortsätter:

– När vi sen skulle åka och hämta allt så var det mycket riktigt så att en del tanter inte hade hunnit. Då sa jag till Lu Ke och hans pappa att vi måste bygga en robot. Något som automatiserar det här. Och så blev det. Sen kunde vi börja skicka ut scarfsnypor runt om i världen. Än idag är han god vän med Lu Ke, 19-åringen som mötte honom på flygplatsen vid hans första besök i Kina. Och det har blivit flera olika artiklar genom åren.

Det finns två saker som fascinerar min med Marcus Nilsson. Dels är det hans mod. För det krävs ett enormt mod för att slänga sig ut i det okända. Sen är det hans ödmjuka sätt att dela med sig av det. Många skulle nog valt att skryta om sina bedrifter, men det har inte Marcus gjort. För det är som han sa i början: Folk känner igen honom för att han tillverkar träskor.

När Marcus leverantör av träbottnar till skorna valde att lägga ner sin verksamhet var han återigen tvungen att söka sig utanför svenska gränserna. Han fick tag i en fabrik i Kroatien som kunde leverera bottnar. I och med att fler svenska skotillverkare stod utan leverantör av bottnar så iklädde sig Marcus även rollen som grossist. Det blev så stort att fabriken i Kroatien inte kunde leverera allt Marcus behövde. Så nu arbetar han med fabriker i Kroatien, Polen, Serbien och Spanien.

Du valde att bygga en ny fabrik mitt under en rådande kris. Varför?

– Säger någon till mig att det inte är bra att göra det nu, då vill jag göra det nu.

Är du galen?

– Ja, det skulle man nog kunna säga. Fast på ett bra sätt, skrattar Marcus.

Kan du koppla av?

– Ja, det kan jag nog. Om jag åker iväg. Men jag är inte sån att jag kan ligga i en solstol. Då bestiger jag ett berg eller hyr en cykel.

Hur ser din familj på ditt höga tempo?

– Det är ju ett under att min fru står ut med mig. Hon ser på mig när jag behöver åka iväg och jobba. Det gör min son med. De betyder ju allt för mig.

Jag är känner att jag har tillräckligt mycket information för att skriva en novell om Marcus, men jag har en fråga kvar. Jag undrar om han har någon hobby? Det kan han väl inte ha tid med?

– Jag har faktiskt varit med ni landslaget i triathlon. Jag och min kompis Niklas Korshag började med triathlon på skoj. Detta var när vi precis fyllt 40 år. Då visade det sig att EM i triathlon skulle gå av stapeln i Geneve, Schweiz året därpå. Dessutom så fanns det en kategori som hette 40-44 male. För att få vara med i uttagningen så var man tvungen att vara med i en klubb. Så jag köpte varsitt medlemsskap till mig och Niklas i Karlshamns simklubb. På uttagningen till EM så var det inte många som sökte till den kategorin, det var bara vi. Och vi tränade hårt, men jag kunde ju knappt simma. Dessutom har jag klaustrofobi så jag fick ju panik i den där våtdräkten. Jag låg och plaskade i våtdräkt nere på klitterbadet. Det såg inte klokt ut. Jag tränade åtta gånger i veckan under ett år. Jag hade lägre kroppsfett än Wayne Rooney när han spelade i Manchester United

– Sen åkte vi ner till Geneve för att vara med på landslagssamlingen. Det var helt galet. Problemet var att jag under träningen hade skadat mina knän och var relativt nyopererad. Läkaren hade sagt att jag behövde minst två månaders konvalescens. Jag sprang redan efter två veckor, så mina knän var kassa. Jag visste det hela resan ner, men sa ingenting till Niklas. Efter första etappen som var simning, som jag fick göra med enbart armar eftersom knäna inte fungerade, så bröt jag. Men Niklas slutförde hela tävlingen.

Det finns att läsa på world triathlons hemsida att Marcus, trots att han bröt loppet, inte kom sist. Det var nämligen fyra stycken som inte ens kom till start. Men som han visat sig fungera så finns det alltid en extra möjlighet. I det här fallet så valde Marcus och Niklas att göra en insamling till förmån för "Min stora dag" i samband med tävling och det resulterade i ett bidrag på 100 000 kronor.

Nyfiken som jag är så måste jag fråga vad som händer här näst?

– Jag tycker väldigt mycket om att driva projekt tillsammans med mina vänner. Och Janne som driver Ocean hotel i Falkenberg har planer på att starta en pizzeria. Det känns väldigt spännande.